Sara-sidan: Stockholm Marathon

Nöjd Sara med medalj och marathontvättsvamp

Sådärja, då var det en ny skön dag med mörbultade ben men glad hjärna. ;)

Som utlovat igår så kommer här romanen om gårdagens äventyr.

****************************

Mådde finfint när jag vaknade på morgonen, ingen förkylningskänsla överhuvudtaget. Yay! Åt en rejäl frukost, packade väskan och byggde lite lunchmackor och sen var det ingen idé att gå och skrota hemma nåt mer, så vi kom till Östermalms IP redan strax efter 11.

Redan oroväckande varmt i solen, så man fick se till att hålla sig i skuggan. Åt lunchmackorna strax innan 12 och läste lite lyckönsknings-sms från vänner och kollegor, och sen tog det ett tag innan vi lyckades lokalisera TSM:s tält som inte var ett tält utan en lila vimpel. Inga där som vi kände, så skugga uppsöktes återigen för lite chip-meckande och ett sista solkrämssmörjande.

Strax efter 13 var det dags för inlämning av väskor och värdesaker, och Erik drog iväg för lite uppvärmning medan jag ställde mig i en av dagens första bajamaja-köer. Jag har en förmåga att alltid felberäkna tiden vid såna här arrangemang, så uppvärmning blev det inte tal om innan det var dags att bege sig in i startfållan. Jag hann dock hälla vatten i kepsen och på min fina rosa svamp som man hade fått för att svalka sig med under loppet. Mäktig känsla att sedan se strömmarna av folk som gick från Östermalms IP in i sina starfållor...och när speakern på diverse olika språk rapporterade hur många löpare som kom från Finland, Tyskland, Storbritannien, Frankrike osv. så kände jag mig ett tag en smula sentimentalt överväldigad av att jag faktiskt skulle springa Stockholm Marathon.

Efter att startskottet gick tog det 5 minuter innan jag (i Grupp E dvs. näst sista startgrupp) kom till startlinjen, sen valde jag högerspåret på Valhallavägen vilket trots längre löpsträcka kändes bra pga. mer plats och mindre sol. Försökte hålla tempot lugnt trots nerförsbacke och att folk drog på lite, och lyckades hyfsat (6.17 min/km på första kilometern, och 6.15 på andra enligt min Garmin). Kände mig allmänt pigg i benen och bestämde mig för att försöka hålla mig kring 75% av HRR som max för att öka chansen att orka hela vägen, och det lyckades rätt bra skulle det visa sig.

Djurgården första varvet var rätt trångt men kändes annars ok. 5 km passerades på 0.34.01. Försökte dricka något på varje vätskekontroll under hela loppet, i förebyggande syfte (skippade de två första eftersom jag hade med mig lite Maxim i en pet-flaska). Jag var glad att jag blött ner kepsen innan start, det hjälpte en hel del mot värmen. När vi kom in på Strandvägen ökade publiken nämnvärt, och att få springa i allén i skuggan istället för på soliga gatan var trevligt. I slutet av Strandvägen stod de första av alla de vattenkar där kepsen kunde få sig ett bad; jag minns inte om det även fanns en dusch där.

När jag såg 8 km-skylten tänkte jag "oj, redan?", det kändes som att det hade gått fort att komma dit. Söder Mälarstrand gick också rätt snabbt rent mentalt (10 km passerades på 1.08.07), och sedan var det dags för Västerbron. Visste att Per och Emilia skulle stå där, och vi har ju tränat på den några gånger med TSM så jag hade inte onödigt stor respekt för den. Gick också bra att ta sig upp (6.29 min/km mellan 12 och 13 km), trevligt med dusch strax innan dock. Kul att se Per och Emilia (blev såklart fotad också) och det gav lite extra energi även om jag fortfarande var pigg här.

Foto: Per Englund

Försökte hålla igen lite nerför, men det var skönt att få sträcka ut lite också. Norr Mälarstrand kändes långt (15 km passerades på 1.42.54), och Torsgatan tyckte jag var värre än Västerbron faktiskt (även om man fick druvsocker i slutet...), medan Odengatan var fest mest hela vägen. Mycket publik, duschar, allmänt roligt, såg Simon vilket var skoj, sen inte långt kvar till halva loppet avklarat vilket kändes som en viktig grej.

När 21,1 passerades på 2.23.53 så kände jag mig oförskämt fräsch och minns att jag tänkte "ska det vara så här lätt, tänk om jag kan fixa en negativ split på andra varvet?". Fick dock snabbt intala mig själv att det bara kunde bli värre, och rent statistiskt sett förmodligen skulle bli det också... Ganska snart efter halvmarapasseringen började det också kännas i benen att jag sprungit ett tag och jag siktade därför in mig på den kommande 25 km-passeringen (2.49.44). Passade på att hoppa in lite snabbt på en bajamaja strax efter 27 km på Djurgården, var rätt segt att komma igång sen och nu började benen protestera ordentligt. Fler och fler folk runt omkring hade börjat gå också, jag sprang dock fortfarande om än något motvilligt.

I slutet av Strandvägen på andra varvet så delades det ut Maxim Powerbars. Just då var det precis vad jag ville ha och jag tuggade glatt i mig tre små bitar, det var fantastiskt med nåt som inte var flytande (eller banan). Det var nog kanske inte det smartaste jag gjort, i alla fall inte efter att ändå ha läst alla tips om att man inte ska äta sånt man inte är van vid...för sen började min mage paja. Fick från Kungsträdgården gå vissa bitar på grund av detta, träffade dock på Olof strax efter 30 km-passeringen (3.26.59) vilket var en trevlig överraskning. Pratade lite med honom (han var nog mer sliten än jag i det läget) och sprang sen vidare. Sprang mesta biten av Söder Mälarstrand förutom ett par gångpauser för att magen skulle lugna sig lite, sen bara ta sig över Västerbron så fort som möjligt med sikte på toaletter vid nästa vätskekontroll på Norr Mälarstrand. Gah! 35 km-markeringen som låg i anslutning till vätskekontrollen tänkte jag därför inte nämnvärt på, tid där var 4.06.41.

Lyckades sedan springa nästan en kilometer till, innan jag blev tvungen att låna Preem-mackens personaltoalett (en historia i sig...), men efter det så kunde jag resten av vägen in i mål fokusera på att hantera smärtan i benen istället för bråkig mage vilket var en otroligt stor befrielse. Dock var jag lite purken ett tag för att mitt otaktiska powerbar-ätande hade sabbat min möjlighet att komma i mål under 5 timmar – det kostade mig ca 10 minuter – men å andra sidan så behövde jag ju just då energin och motivationen i att få tugga på något. Man kan aldrig veta säkert, och det är lätt att vara efterklok.

Såg några TSM-are i början av Torsgatan, bl.a. en som jag kände igen från min grupp (4.30), försökte heja lite glatt på dom men uppenbarligen så var de inte i ett skick att vara medvetna om omgivningen just då. Snacka om tunnelseende. :P Sprang förbi dem och blev upphunnen av Olof igen i slutet av Torsgatan, han kämpade tappert uppför backen och stannade sen hos några kompisar i korsningen mot Odengatan medan jag joggade vidare. Inte lika mycket folk på Odengatan denna gång, men nu närmade sig målet och att springa om en del slitna löpare gav lite pepp. Olof kom ifatt mig igen efter ett tag, men kunde inte motstå när bror Niklas bjöd på kaffe med socker så jag lämnade honom där och drog vidare.

40 km-markeringen passerades på 4.49.55 och det var väl här jag tvingades inse definitivt att om jag inte kunde lägga in en spurt på under 5 min/km så var det kört att gå under 5 timmar. Å andra sidan var ju mitt mål att ta mig runt, så jag blev tack och lov aldrig riktigt besviken utan under 5 timmar hade mest varit en bonus. Mellan 40 km och mål tog jag i alla fall in 37 av de 211 damklass-placeringar som jag tappade mellan 25 km (där jag låg på 2121:e plats, min bästa under loppet) och 40 km (plats 2332). Många gick, så även jag vissa bitar men jag insåg rätt snart att det blev tyngre och tyngre att börja springa igen – framförallt knän, fotleder och lårmuskler protesterade vilt de första tio löpstegen innan smärtan återigen domnat bort något – så det var bättre att bara fortsätta springa och få det överstökat.

När vi svängde upp på Sturegatan och det blev lite mer folk i publiken igen så kändes det bra att faktiskt kunna öka något, och det var en obeskrivbar känsla att äntligen svänga in på Stadions mjuka sköna löparbanor, se och höra publiken, och till och med orka lägga in en liten försiktigt spänstig spurt i yttervarv. Jag vet inte varifrån jag fick kraften till det löpsteget, men kanske var det helt enkelt så att lite andra muskler än “långdistansmusklerna” fick vara med och leka när jag ökade tempot och steglängden. :) Blev väl också nån glädjetår eller två där.

Efter målgång och medaljmottagande var det bara att stappla sig tillbaka med löparströmmen till Östermalms IP, där vi förmodligen var en rätt komisk syn när vi skulle ta oss ner för trappan. Fick Finisher-tröjan (snygg och bra faktiskt), påse med lite godsaker, hjälp med att ta av chipet från skon (puh...slippa böja sig ner..tack!), och sen tog jag mig bort till TSM-vimpeln där “marathongänget” satt och väntade på mig och Olof. Vatten och varmkorv var sjukt gott! Och mycket mysigt att sitta och softa lite i kvällsolen. Det visade sig sedan att jag slog Olof med 13 sekunder, men jag vill vidhålla att han gav bort segern genom sitt aktiva socialiserande längs banan.

Happy finishers!

Hela Marathongänget - Olof, Sara, Erik, Heikki, Sofia

Fick också grattis-sms från Inka och Hasse, som följt mig och Erik hela dan via resultatrapporteringen på nätet och sms. Tackar för det distans-stödet! :)

Allt som allt så var Stockholm Marathon en helt igenom fascinerande upplevelse. Några dragna lärdomar är att det verkar som att jag drack lagom mycket (en mugg per station) med tanke på vädret och ansträngningsnivån, att det var smart att redan från början hålla sig nerkyld med våt keps och duschar, att inte äta främmande saker under långlopp, och att jag i ganska hög grad kan hålla mig springande även om kroppen protesterar. Jag lyckades också hålla humöret uppe oväntat bra trots det oförutsedda magkrånglet, det hjälper verkligen att “låtsas ha roligt” om det börjar kännas tungt, för till sist tror man på det själv... Inga påtagliga skavsår heller, uppenbarligen passar skorna bra och smartwool-strumporna funkade fint.

Återstår nu att se om jag gör om detta. Direkt efteråt tänkte jag såklart det klassiska “aldrig mer”. Men idag känns det lite grann som att en revansch för snöpliga 4:33 på fel sida 5-timmarsgränsen vore på sin plats. Nästa mål är dock Stockholm Halvmarathon den 12 september. TSM-träningen inför detta har kick-off på söndag och första träningen är nästa torsdag, och då är det alltså dags att börja slipa formen för att försöka göra under två timmar på halvmaran. Men först njuta lite av gårdagens insats och vila stackars benen nån vecka.