...blir man fin. Och ibland har man ganska roligt också.
Jag har börjat klippa mig hos kvartersfrisören. Det är underhållande, och lite overkligt. Ungefär som att hamna mitt i en svensk-fornajugoslavisk sitcom där jargongen är rå men hjärtlig och dialogen påminner om en verbal fäktningsmatch, ömsom över och ömsom under bältet. Salongens ägare berättar anekdoter och munhuggs oavbrutet med sina kollegor och med kunderna som med få undantag verkar vara stammisar, medan klippningar och färgningar i olika stadier parallelliseras i ett skenbart och förmodligen ganska väl fungerande kaos. Resultatet är tämligen trevligt och avslappnande en fredagseftermiddag som avrundning på en stressig arbetsvecka. Men man ska nog generellt sett inte ha för bråttom när man sätter sig i stolen.
Förresten, dom klipper bra också. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar