Premiärmilen 2010

Premiärmilen är nu avklarad, och löpartävlingssäsongen 2010 härmed officiellt inledd för min del.

Mycket nöjd med min insats! Hade en bra och positiv känsla på det stora hela, förutom håll på slutet (se nedan...), och loppet var helt okej disponerat med 26:26 på första varvet och 25:43 på andra (officiella fast preliminära siffror). Totalt 52:09 vilket är nytt personbästa på milen med 1 minut och 50 sekunder. Banan var för övrigt mycket bättre än förra året: ingen lera, inget grus på asfalten, och bara ett par tämligen grunda vattenpölar att plaska sig igenom.

Jag var innan loppet lite osäker både på formen och på mina benhinnors tillstånd, men bestämde mig för att det fick bära eller brista - och att jag skulle starta med första motionärsgruppen för att få lite extra motivation att springa fort (man skulle som tjej sikta på 53 minuter eller snabbare för att springa där). Blev tack och lov inte nervös förrän på T-centralen, och när vi kom fram till tävlingsplatsen och träffade trevliga löparfolk började den rätta förväntansfulla stämningen infinna sig.

Försökte stå och heja lite på Erik under första halvan av hans lopp. Sen var tanken att jag skulle vara bättre på att planera och genomföra uppvärmning i god tid än vad som var fallet förra året, men det gick väl halvbra... Fick i alla fall joggat en stund innan jag hängde av mig överdragskläderna på ett staket vid startområdet, och placerade mig rätt långt bak i klungan där jag tjôtade lite med Torbjörn.

Startskottet gick och vi promenerade mot startlinjen, och sen var det bara att hänga med fältet så gott det gick. Benen var faktiskt ganska pigga och benhinnorna kändes knappt av alls i lite högre tempo, och jag tänkte att det nog var bra att passa på att springa på ordentligt i början eftersom det sluttade lite nerför. Jag är inte så bra i uppförsbackar så den generella planen var att springa snabbare på plan mark och nerför, för att kunna hålla igen och förhoppningsvis slippa mjölksyra i uppförsbackarna. Men dock att även hålla koll på pulsen för att inte gå för mycket över 90% av HRR - inte i början i alla fall.

Första kilometern gick på 5:08 (klocktid), andra på 5:13, och jag var inte alls lika trött och andfådd vid 2 km-passeringen som jag minns att jag var förra året. Kändes lovande. Jag lyckades hitta ett bra flyt i steget och lyckades hålla pulsen kring 90%, även i nedförsbackarna. Tredje kilometern på 5:23, här gick det lite uppför plus att man kom in på grusvägen. Fjärde kilometern på 5:19, och sen femte ner mot varvningen på 5:12 - lutade rätt mycket neråt där.

Erik stod och hejade vid varvningen, det gav lite extra energi. Jag bestämde mig för att försöka öka lite andra varvet eftersom det känts rätt bra hittills. Lät pulsen klättra upp strax över 90% av HRR och gjorde kilometer nummer sex på 5:00. Nu var fältet rätt utspritt och jag hade inte direkt några ryggar jag kunde hänga mig fast vid, utan jag fick försöka hålla tempot själv. Men den allmänna känslan var positiv, det var roligt att springa även om det var jobbigt, så det var faktiskt inga större problem.

Sjunde kilometern på 5:15, dvs. lite långsammare än första varvet. Började kännas tyngre nu att hålla farten uppe, och jag var lite försiktig i uppförslutningar för att inte dra på mig mjölksyra i onödan, men jag kunde räkna ner nu efter att ha avverkat mer än halva loppet, så det var bara att hänga i. Struntade helt i vätskekontrollerna. Nästa kilometer gick på 5:21, aningen snabbare än första varvet.

När jag kom till 8 km-markeringen tänkte jag att jag skulle lägga i en högre växel, bara två kilometer kvar nu ju. Det funkade fint fram till ca 8,5 km där hållet som smugit sig på efter fartökningen blev nästan outhärdligt - jag provade alla trick jag kom på men det hjälpte inte mycket. Frustrerande! Kunde inte andas ordentligt men försökte ändå hålla uppe farten någorlunda och gjorde faktiskt nionde kilometern på 5:16 vilket var snabbare än på första varvet. Började gå och samtidigt försöka stretcha ut magen i den sista tyngre uppförsbacken (vilket inte verkade hjälpa nämnvärt), men fick lite peppning av en snubbe som kom bakifrån så jag bet ihop och började småjogga uppför. Efter lite gymnastiska övningar med magmusklerna kändes det en aning bättre (dvs. det gick att andas nästan normalt igen även om det fortfarande gjorde rätt ont...) och det var dags att spurta mot mål. 4:47 på sista kilometern måste väl ändå anses som helt ok med tanke på omständigheterna.

Bortsett från håll och andfåddhet - målrakan är lååååång och jag pinnade på rätt bra - så var jag faktiskt inte så farligt sliten direkt efteråt, men nu ett par timmar senare känns det att benen börjar stelna till en aning. Men det verkar som att snabbdistans är bra medicin för ömma benhinnor, hoppas det håller i sig även imorgon när endorfinerna klingat av igen. ;)