Av jobbskäl (som jag inte tänker gå in på närmare, mer än att jag hade en ganska dålig dag på jobbet och inte alls var glad när jag åkte därifrån) kom jag nästan försent till ridlektionen idag, och var dessutom duktigt stressad och nedstämd när jag till slut kom fram. Fick ringa på vägen och be dem säga till mina ridvänner att börja göra ordning min häst...det har nog aldrig hänt förr.
Men...jag fick rida Aramis för tredje gången, och det gick fantastiskt bra och var så himla roligt! Aramis är en fjortonårig, mörkbrun och jättestor valack som tidigare bott på Strömsholm och som enligt uppgift kan göra medelsvår-rörelser. I korthet är det alltså en förbaskat fin, känslig, lydig och välskolad häst som till råga på allt är väldigt trevlig att handskas med i stallet.
Man behöver alltså bara använda väldigt små signaler för att tala om vad man vill att han ska göra: Stanna, öka tempot, minska tempot, flytta sig åt sidan, byta gångart, osv. Och han har en massa "power" men är ändå så reglerbar. Jag som under hela min ryttarkarriär enbart suttit på "ridskolehästar" - inget ont om dem, men de flesta blir med nödvändighet en aning avtrubbade med åren - njuter av varje sekund. Tänk sportbil, ungefär (även om jag faktiskt inte kört nån sån heller...). Allt jag gör spelar roll, och det blir väldigt påtagligt att hästar är stora och starka och att det är fascinerande att man kan få dem att villigt och glatt göra det man ber dem om.
Även om det inte är helt lätt så går det i alla fall bättre och bättre för varje gång. Att få massor av beröm av ridläraren och sen efter lektionen få sköta om världens mysigaste häst var precis vad jag behövde som avslutning på en i övrigt ganska jobbig dag.
Kul! Heja dig!
SvaraRadera