När 2017 tog fart hade jag börjat erkänna för mig själv att det inte var hållbart i längden att jobba såpass lite som jag gjorde på en massör-timlön. Jag hade dock svårt att se hur kropp och sinne skulle palla fler massagetimmar. Återstod i så fall att hitta ett mindre fysiskt och psykiskt slitsamt jobb att varva masserandet med, men jag hade ju liksom vant mig vid att ha tid över till fotograferande och annat skoj. Lyxproblem, jag vet... Så när Erik i våras fick frågan om han var intresserad av att förflyttas till sin arbetsgivares kontor i Silicon Valley, där jag i så fall skulle bli helt legitim hemmafru med en väldig massa frihet att bara göra sånt jag ville, kom detta nästan ofattbart lägligt för min del. Tack, universum.
Efter att vi fått tillräckligt mycket information om anställningsvillkor etc. för att kunna ta beslutet att flytta följde en både förväntansfull och stressig höst med bl.a. visumansökan och det inte helt okomplicerade förfarandet att på distans med nio timmars tidsskillnad lyckas reservera drömlägenheten på gångavstånd till Eriks jobb i Santa Clara. Allt gick bra, till slut. Även packningen.
Nu är det snart elva dygn sedan vi landade efter en förbluffande angenäm flygresa i Norwegians premiumkabin (man får väl unna sig lite…) men det känns som minst en månad med tanke på allt jag/vi hunnit med hittills:
- Skaffat bankkonton och debitkort. För att alls få någon form av kreditkort, och då pga. avsaknad av credit history en “secured” variant där man betalar in pengar upp till det kreditbelopp man vill ha, måste man ha SSN och Erik väntar fortfarande på sitt (se nedan). Vi lyckades även deponera flyttbidragschecken från Eriks arbetsgivare, och där var banken schysst och satte bara ett par dagars “hold” på checken trots att vi var nya och potentiellt opålitliga kunder. Det var ju en jäkla tur, för utan pengar på kontot hade det blivit väldigt svårt att betala en hel månadshyra i lägenhetsdeposition fyra dagar senare...
- Åkt till socialkontoret i San José för att ansöka om Social Security Number (SSN) till Erik. Till skillnad från i Sverige så får man i USA inte ett personnummer när man föds som sedan kan användas i olika identifikations- och administrationssammanhang, utan i vissa fall används SSN alt. andra typer av nummer/dokument för de som inte är behöriga att tilldelas ett SSN (t.ex. jag som är här på L-2-visum, om jag inte söker arbetstillstånd för då kan jag i samma veva ansöka om ett SSN). Framförallt behöver man SSN om man vill arbeta eller få bidrag av nåt slag. Tror jag. Det verkar en aning komplicerat och jag har inte läst på ordentligt ännu, så ta det jag skriver med en nypa salt… Socialkontoret var en intressant upplevelse, först var det som en flygplatssäkerhetskontroll för att komma in pga. statlig byggnad (“har ni några laptops eller vapen i väskan?” “nej, men en router och en sax...ehm...”) och sedan fick vi till skillnad från de som var där i andra ärenden vänta jättekort tid i våran extra speciella privilegierade SSN-kö innan det blev Eriks tur.
- Rättat min felaktiga I-94, dvs. den “admission record” som skapas när jag släpps in i landet och som jag alltid ska ha med mig i fysisk eller digital form för att vid behov kunna bevisa min “legal visitor status”. Stämpeln i passet var korrekt, men I-94:an (som numera i grunden är digital istället för ett papper) sa “visa waiver tourist” istället för “L-2”. Han som knappade in mig i datorn när vi landat på Oaklands flygplats såg troligen min ESTA först och kollade inte att jag även hade L-2-visum, och korrekt I-94-status är viktigt bl.a. när jag ska söka arbetstillstånd. I-94:or rättas hos Customs and Border Protection (CBP) vid bl.a. San José airport, dit vi därför åkte vid två tillfällen: Förra måndagen för att konstatera via lapp på dörren att I-94or rättas endast tisdagar och torsdagar kl 12-14 (doh…), och sedan dagen därpå för att uträtta nämnda ärende. Men nu är allt i sin ordning med avseende på bevisning av min lagliga närvaro i landet.
- Ätit "crab fries" på Crawdaddy. Gott för stunden, får ej bli en vana.
- Fixat kontantkort till mobilen. Oväntat enkelt och inte hutlöst jättedyrt ($50) för 10GB data per månad, men ett vanligt (post-paid) abonnemang kräver SSN och troligen även nån form av vettig credit score/credit history. Såklart.
- Ätit kalesallad och burgare på Alice's Restaurant och sedan kört upp till Twin Peaks i San Francisco för att bli totalt "blown away" av såväl vind som utsikt.
- Blivit medlemmar hos trevliga NC Fit Santa Clara (NorCal CrossFit).
- Beskådat grannskapets mer eller mindre hysteriska Halloweenpynt.
- Fått tillgång till vår jättestora, jättefina och jättedyra hyreslägenhet i Mansion Grove, med utsikt över grannarnas tak samt mot de där magiska beiga “bergen” (kullarna?) som jag blev helt kär i när vi var här och rekade i september. De försiktiga förhoppningarna baserat på våra Google Maps-3D-spaningar infriades alltså med god marginal. Dessutom är det obefintlig insyn pga. strategiskt belägna träd kombinerat med våning 5 av 5 och det faktum att grannhusen är typ en och en halv våning lägre.
- Kört bil i USA för första gången nånsin (jag alltså, inte Erik). Biltrafiken här är massiv, med klart fler fordon per ytenhet väg – trots att vägarna är jättebreda – än i t.ex. Stockholm. Å andra sidan bor det (enligt Wikipedia) nästan 6 miljoner människor i de kombinerade storstadsregionerna San Francisco-Oakland-Fremont och San Jose-Sunnyvale-Santa Clara vilket väl typ borde motsvara merparten av “SF Bay Area”, och att bara ha en ynka bil per hushåll verkar höra till ovanligheterna. I allmänhet är väl folk ganska hjälpsamma och hänsynsfulla vid t.ex. filbyten om man bara är tydlig och ger tecken i god tid, men en del kör ohyggligt oförutsägbart och våghalsigt även i relativt höga hastigheter. För att det ska funka vettigt att köra här (vilket är nästintill ett måste då allt liksom är anpassat för bilåkande här nere i Kiseldalen) gäller det alltså att ha ständig koll på omgivande trafik och våga ta för sig utan onödiga risker. Jag är rätt glad att jag kört bil i Stockholmsområdet mycket oftare senaste året än vad jag gjort tidigare, och det känns bra att Erik kan promenera till jobbet och slipper helvetespendlingen som så många här ägnar sig åt både morgon och kväll.
- Varit på Ikea i onsdag, torsdags, fredags, igår (måndag), och ska dit en sista (?) gång på onsdag eller torsdag. De hade en kampanj med gratis hemkörning under just de dagar när jag shoppade loss som mest i förra veckan, vilket var synnerligen praktiskt. Desto mindre praktiskt att våra nya fräscha debitkort visade sig ha en daglig beloppsgräns som var alltför lätt att överskrida vid inköp av ett helt hem – därav behovet av så många olika dagars Ikeabesök. Jag hade väl i och för sig haft noll möjlighet att på egen hand manövrera vagnarna med alla de mer eller mindre platta paket som nu i eftermiddags kom hem till oss med lastbil, så det kanske ändå var lika bra att de riktigt stora grejerna delades upp över torsdagen och fredagen. Men jag måste erkänna att till och med jag som normalt sett älskar att hänga/handla på IKEA börjar tröttna lite nu.
- Fyllt kökets skåp och lådor med tallrikar, bestick, kastruller, och diverse andra behövliga husgeråd, samt skruvat ihop de IKEA-möbler som jag lyckats släpa hem på egen hand. Hittills har vi balkongmöbler som för närvarande agerar matplats, två fåtöljer med tillhörande fotpallar, en skohylla, och nån slags klädbetjänt som gör att jag slipper slänga mer kläder på golvet än nödvändigt.
- Spanat in omgivningarna i och kring vårt jättestora (tusen lägenheter!) "gated community".
- I väntan på Ikea-leverans köpt en uppblåsbar säng som framöver kommer få hålla till i gästrummet men som faktiskt är oväntat skön att sova på.
- Köpt en bil! Affären gick kanske lite väl fort, men ingen av oss är ju särskilt road av att köpslå med bilhandlare så det var mest skönt att få det hela avklarat. Sedan några timmar tillbaka står därmed en tre år gammal silverfärgad Toyota Prius V på vår allokerade garageplats här under huset. Klart större än vår röda Auris, men inte alls lika bulkig som en SUV. Ifall jag vore en sån som namnger bilar hade den här fått heta "Silver" till minne av den lite för stora cykel jag for runt med hemma i Kungsladugård nån gång i trettonårsåldern. Om jag inte minns fel hade denna i sin tur uppkallats efter Bills cykel i "Det" – en av de otaliga Stephen King-romaner jag med skräckblandad förtjusning sträckläste i tidiga tonåren.
So far so good, som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar