Med anledning av bl.a. solojazzkursen i Barcelona har jag funderat en del på jazzsteg och vad det egentligen är jag tycker är svårt med detta. Jag har en tämligen begränsad repertoar, men borde ändå rimligtvis kunna stå och improvisera hyfsat till en inte alltför snabb låt. Vad är det då jag kör fast på?
Dels har jag svårt att planera i förväg vad jag ska göra härnäst, eller just det ja, "improvisera" (ett ganska obehagligt begrepp i min värld). Det känns i alla fall rätt fånigt att göra samma steg - eller variant därav - under mer än fyra stycken "åttor" (en "åtta" kan nog likställas med åtta taktslag) - om man inte varierar karaktären påtagligt, eller har så bra känsla, stil och teknik att det blir intressant vad man än gör. Och där är jag ju inte riktigt än.
Det andra problemet har med övergångar att göra, och framförallt då vilket moment i steget som bör ske på vilket taktslag, enligt gängse uppfattning. Många av de klassiska jazz-stegen inleds redan på slag 8 i den föregående åttan, eftersom musiken ofta betonar detta taktslag mer än ettan i nästa åtta (obs! generalisering!). Medan andra steg eller varianter börjar på taktslag nummer ett. Så när man vill byta från ett steg till ett annat kan det ha en viss betydelse om det nya steget börjar på slag åtta eller slag ett.
Och då kommer räknandet in i bilden. Ju mer swingmusik jag lyssnar på desto sämre blir jag på att räkna. Vilket egentligen är bra eftersom det kan innebära att jag inte längre är lika mycket slav under matematiken, och kanske börjar lyssna mer på musiken. Men det är ovant. Jag blandar ihop ettorna och åttorna, det är inte längre solklart vad som är vad, framförallt i viss sorts musik. Låter kanske underligt, men jag vet inte hur jag annars ska förklara det.
Resultatet av detta blir att om jag kör solojazz och försöker hålla fast vid räknandet så tar det nu dubbelt så lång tid att komma fram till när och hur jag ska byta till nästa steg eller variant, vilket innebär att jag måste börja tänka ännu tidigare, vilket liksom sabbar hela närvaron och känslan. Återstår att försöka gå mer på just känsla istället och strunta i huruvida jag lyckas tajma stegen rätt på taktslagen eller ej - det borde rimligtvis inte bli mer "fel" än när jag räknar, men jag ska bara övertyga mig själv om att jag inte alltid måste ha full kontroll över vad jag gör.
Swingdans kan nog vara ganska nyttigt för oss obotliga (?) perfektionister.
Dels har jag svårt att planera i förväg vad jag ska göra härnäst, eller just det ja, "improvisera" (ett ganska obehagligt begrepp i min värld). Det känns i alla fall rätt fånigt att göra samma steg - eller variant därav - under mer än fyra stycken "åttor" (en "åtta" kan nog likställas med åtta taktslag) - om man inte varierar karaktären påtagligt, eller har så bra känsla, stil och teknik att det blir intressant vad man än gör. Och där är jag ju inte riktigt än.
Det andra problemet har med övergångar att göra, och framförallt då vilket moment i steget som bör ske på vilket taktslag, enligt gängse uppfattning. Många av de klassiska jazz-stegen inleds redan på slag 8 i den föregående åttan, eftersom musiken ofta betonar detta taktslag mer än ettan i nästa åtta (obs! generalisering!). Medan andra steg eller varianter börjar på taktslag nummer ett. Så när man vill byta från ett steg till ett annat kan det ha en viss betydelse om det nya steget börjar på slag åtta eller slag ett.
Och då kommer räknandet in i bilden. Ju mer swingmusik jag lyssnar på desto sämre blir jag på att räkna. Vilket egentligen är bra eftersom det kan innebära att jag inte längre är lika mycket slav under matematiken, och kanske börjar lyssna mer på musiken. Men det är ovant. Jag blandar ihop ettorna och åttorna, det är inte längre solklart vad som är vad, framförallt i viss sorts musik. Låter kanske underligt, men jag vet inte hur jag annars ska förklara det.
Resultatet av detta blir att om jag kör solojazz och försöker hålla fast vid räknandet så tar det nu dubbelt så lång tid att komma fram till när och hur jag ska byta till nästa steg eller variant, vilket innebär att jag måste börja tänka ännu tidigare, vilket liksom sabbar hela närvaron och känslan. Återstår att försöka gå mer på just känsla istället och strunta i huruvida jag lyckas tajma stegen rätt på taktslagen eller ej - det borde rimligtvis inte bli mer "fel" än när jag räknar, men jag ska bara övertyga mig själv om att jag inte alltid måste ha full kontroll över vad jag gör.
Swingdans kan nog vara ganska nyttigt för oss obotliga (?) perfektionister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar