Vänner för livet

I helgen var jag i Göteborg för att bevista 25-årsjubileum för musikskoleorkestern där jag spelade från 1988 till 1997. Första året på blockflöjt, sedan klarinett. Onsdagsrep, konserter, sommarläger...så många upplevelser och minnen. Märkligt och fantastiskt att återigen spela blåsorkester i Kungsladugårdsskolans aula, och få tillbringa större delen av lördagen med några av de musikledare och vänner från förr som hade en så stor del i att forma mig till den person jag är idag. Det får inte dröja 15 år tills vi ses igen.

Med viss sömnbrist och emotionell baksmälla efter sen och fin lördagkväll satte jag mig på Blå Tåget mot Stockholm i förmiddags. Och vilket tåg sen! Nån timme långsammare än SJs snabbtåg, men detta kompenserades för storligen genom vackra 60-talsvagnar, sköna stolar (i alla fall i första klass), äkta gammal småskakig tågkänsla (dvs. inga åksjuketendenser), supertrevlig personal, och en restaurangvagn som faktiskt gjorde skäl för namnet. Jag gillar att åka tåg även normalt sett men att kunna avnjuta en trerättersmeny med utsikt över förbisvischande vinterlandskap slog det mesta jag upplevt tidigare i tågväg. Rekommenderas varmt om man inte bara vill förflytta sig så snabbt som möjligt mellan Stockholm och Göteborg, och ifall det går ihop logistiskt med tanke på det begränsade antalet avgångar.

Direkt från tåget till våffelfrossa med goa datasektionsvänner som vi inte heller träffar tillräckligt ofta. Nu är jag mätt, socialt utmattad, och väldigt lycklig.

TACK alla inblandade för en jättefin helg!