- 50 Box Jumps 50 cm
- 50 Jumping Pull-ups
- 50 KB Swings 16/12 kg
- 50 Walking Lunges
- 50 Knees to Elbows
- 50 Push Press 20/10kg
- 50 Back Extensions
- 50 Wall Ball Shots 10/7kg
- 50 Burpees
- 50 Double-Unders
Alltså totalt 500 repetitioner, visserligen på relativt låga vikter (och jumping pullups är faktiskt RX i denna WOD) men det inbjuder ju också till att hålla ett högt tempo med tillhörande risk att krascha in i nån slags vägg med på tok för många återstående reps.
Jag har i allmänhet en hälsosam respekt för så kallade chippers och tänkte under dagen att “Thirsty Thirty” nog skulle bli en riktigt jobbig WOD även om det “bara” var 30 reps per övning. Min lätta ångest byttes därför mot ett ganska rejält adrenalinpåslag när jag kom till boxen och såg att det stod “Filthy Fifty” på tavlan. Samtidigt blev jag ändå på något sätt glad, det är ju alltid kul att få chansen att prova en välkänd benchmark-WOD.
Såg 17:30-passet köra sina sista ca tio minuter (time cap var 40 minuter, sjukt lång tid i CrossFit-sammanhang). När man vet att man själv snart kommer få göra samma sak, och vara minst lika trött, så ligger det ett högst begränsat underhållningsvärde i att se fullständigt utmattade (men ack så tappra) klubbkamrater göra sina sista 50 burpees och 50 DUs.
Men snart blev det vår tur och det var en stor lättnad att slippa vänta längre. Ställde i ordning de boxar och kettlebells som vi skulle använda och körde några reps av varje övning som uppvärmning. Jag bestämde (med viss bävan) att jag skulle försöka göra knees to elbows så gott jag kunde, även om det ändå inte skulle bli helt och hållet RX.
Ett gäng startade först, sedan jag och några andra fem minuter senare. Boxjumps gick ganska snabbt och lätt. Kan fortfarande inte studsa upp direkt men försökte att ha okej tempo ändå. 10 i taget och sedan ett par extra andetag. Började hoppa på bänken ute i stora rummet men eftersom jag glömt skorna hemma kändes det lite för hårt, så jag flyttade in till en box i gympasalen istället.
Vi rekommenderades att göra våra jumping pullups enligt standarden att boxen skulle vara ungefär så hög att räcket var vid halva underarmen om vi sträckte armarna ovanför huvudet, och vi skulle från raka armar hoppa rakt upp och sen ner till raka armar igen. Så jag körde på det istället för nån kip-simuleringsvariant. Även detta moment gick ganska snabbt och lätt, gjorde nog mest 10:or här också.
Nu när jag är van att köra KB-swings på 16 kg kändes 12 kg relativt lätt. Tror att jag gjorde kring 20 obrutna först, sen typ 10 åt gången med lite vila emellan. Inte så mycket för att jag behövde det som för att försöka spara mig lite inför resten.
Walking lunges (utfallssteg med förflyttning framåt) kändes helt okej, 10 åt gången även här med kortare paus mellan varje set.
Sen var det dags för det som jag redan innan visste skulle ta riktigt lång tid: Knees to elbows. Borde verkligen kollat på klockan när jag började och slutade, det hade varit intressant att se precis hur länge jag höll på. Jag kunde göra 2 i taget innan jag fick släppa och klättra upp igen, orkade inte hänga kvar i stången längre åt gången. Kombination av halt (trots massor av krita) och trött/ont i greppet, och det blev extra tungt av att jag ju försökte gunga framåt så långt jag kunde för att få bra fart för varje repetition. Halkade faktiskt av lite halvdramatiskt med ena handen när jag vid ett tillfälle blev övermodig (eller desperat?) och försökte göra 3 i rad. I övrigt så var knäna aldrig på armbågarna, men alla reps var seriösa försök att komma så högt jag kunde. Och det tog liksom aldrig slut, men till sist gjorde det ändå det.
Push press på 10 kg var en barnlek jämförelsevis, men ändå var jag såpass trött vid det laget att det inte gick att vila med stången i rack position. Gjorde i alla fall snabba 10:or och släppte stången däremellan för att skaka ut mjölksyrade armar och axlar.
Back extensions kändes också rätt okej. Delade upp även dessa i set om 10 med några extra andetag emellan. Höll dock bra disciplin på vilan, blev inte onödigt länge.
Sen blev det jobbigt på riktigt. Wall ball shots är inte min starka sida ens i utvilat tillstånd. Om jag ska göra dem riktigt RX blir squat-delen asjobbig pga. att jag har svårt att frontsquatta djupt nog med tillräckligt upprätt överkropp för att hålla bollen på ett vettigt sätt. Nu var jag dock redan riktigt trött, och efter mina första 10 wallballs fattade jag inte hur jag nånsin skulle kunna göra 40 till. Tunnelseende, lätt illamående, nästintill gråtfärdig och allmänt desperat över att vara tvungen att fortsätta - att ge upp innan time cap är aldrig något alternativ. Så det fick helt enkelt bli ett par kast åt gången tills jag var klar. Jag skulle gärna vilja kunna skriva att alla reps var helt godkända, men i ärlighetens namn kan jag inte garantera att alla squats var tillräckligt djupa, alla kast tillräckligt höga, och att precis varenda kast som var tillräckligt högt träffade väggen. I efterhand känns ju detta lite sunkigt men just då ville jag bara att det skulle ta slut. Så man kan väl säga att jag skalade wallballsen en del också.
Mina första burpees gick inte fort alls. Var fortfarande helt körd i kroppen och huvudet efter alla wall balls. Men på nåt underligt sätt fick jag upp tempot litegrann efter hand, även om det totalt sett inte var jättemånga jag gjorde med jämfotahopp till squatpositionen. De flesta repetitionerna, framförallt i början och slutet, gick mest ut på att bara kliva ner och sen kliva upp plus ett pliktskyldigt minimalt skutt med handklapp innan det var dags för nästa rep. Vid något tillfälle var det till och med så att jag var på väg ner på golvet men ångrade mig och fick liksom ta sats mentalt för att starta nästa repetition...klart fascinerande. Det som egentligen oroade mig mest, eftersom jag visste att jag skulle bli klar så småningom bara jag tog en sak i taget, var att inte klara time cap. Hade dock fortfarande tillräcklig sinnesnärvaro för att påminna Coach Felix om att jag faktiskt börjat 5 minuter efter första gänget och därför borde ha fem minuter extra på mig.
Hoppade 2 eller 3 double unders i taget, och det var inte tekniken som satte gränsen. Jag orkade helt enkelt inte fler hopp åt gången. Sakta men säkert tog så även denna evighets-WOD slut och jag gick i mål på 37:56. Som jämförelse kan jag avslöja att mina eminenta coacher en stund senare gjorde samma WOD på drygt 17 minuter.
 |
| "Filthy Fifty" |
Detta var nog till och med jobbigare än att springa ett marathonlopp, åtminstone mentalt sett. Graden av fysisk utmattning är svår att jämföra. Men jag är grymt glad och stolt över att jag tog mig igenom - stort tack för all pepp, Coach Felix och Coach Hannes! Och Erik, såklart. Det behövdes, framförallt när jag höll på i vad som kändes som evigheter med knees to elbows och wallballs. Jag var dock ganska sugen på att klippa till min käre make när han mitt under wallballs-kastandet glatt ropade “Beastmode!”...men det var nog bara bra att få bli lite arg i det läget.
 |
| Jag överlevde! |
Nu har jag i alla fall en “Filthy Fifty”-tid att slå, och när det händer nån gång framöver ska jag banne mej göra riktiga knees to elbows, och no-rep:a alla dåliga wallballs (eller ännu hellre bara göra bra reps, naturligtvis).
Bra kämpat!!! :D
SvaraRaderaTack! :)
Radera