Onsdag - Långpass och TSM-middag

Igår (onsdag) var det dags för veckans långpass i Monte Gordo med omnejd. Ärligt talat så var jag lite nervös, senaste långpasset som jag sprang för drygt två veckor sedan gick inte jättebra då jag var tvungen att hoppa av efter 18 km pga. ont i höfterna.

Samling inför långpasset

Kändes dock tryggt att kunna haka på TSM-Stina mfl. som skulle hålla ca 6:40 min/km. Vi var väl kanske ca 12 stycken i början, men innan vi lämnat Vila Real bakom oss skulle 4 stycken redan ha droppat av – man kan inte alltid ha en bra dag och många har tränat mycket hårdare än jag denna vecka.

Jag hade förberett mig på mulet väder, lite kyligt och eventuellt regn, så min långärmade tröja kändes snart väldigt varm eftersom solen tittade fram just när jag kom ut från hotellet. Precis som under den svenska våren/försommaren så gör solen väldigt stor skillnad för hur varmt det känns... Nya solglasögonen kom dock väl till pass och var helt klart värda sin relativt höga kostnad - jag märkte inte av dem alls, helt grymma linser och suverän passform.

När vi kom fram till Vila Real höll jag på att smälta bort och var tvungen att ta av mig tröjan och springa i bara sport-bh, trots risken att bränna mig på axlar och armar. Det var nog bra att vi inte mötte så mycket folk som kunde beundra min avsaknad av magrutor...

Ayamonte - "den vita staden" - skymtar på andra sidan floden

Det var viktigt att stanna och fotografera storkarna

Landsvägen bort till Castro Marim var rätt läskig, snabba mötande bilar är inte jättekul när man är hänvisad till en smal vägren.

På väg mot Castro Marim

Lämnat stora vägen - äntligen

På väg upp mot byn

Men det gick bra, och vi fick en del roade blickar och glada tillrop när vi sprang igenom byn, innan vi kom ut "på landet" igen. Då började också solen gå i moln vilket de flesta tyckte var väldigt skönt - förmodligen var det jag som jagade bort den genom att ta på mig tröjan...

Lämnat civilisationen bakom oss igen

Benen kändes oväntat bra oväntat länge, men jag gick uppför en av de brantare backarna för att inte dra på mig mjölksyra. Naturligtvis kändes de "långpass-slitna" på slutet men jag hade (och har) inte ovanligt ont nånstans, till skillnad från förra TSM-långpasset där höfterna gav upp efter 18 km. Jag tror att det delvis beror på bra underlag och att Stina höll ett jämnt och bra tempo, det hjälper mycket att slippa gasa och bromsa en massa och kunna hitta en bra rytm i löpningen.

Ett glatt gäng!

När vi rullade in i Monte Gordo igen funderade jag på om jag skulle hänga med på en förlängning till 25 km, men min mage började säga ifrån så jag tyckte det var bäst att stanna på 23 - vilket ändå var distansrekord för året med 3 km. Blev påhejad av Erik på slutet, och stretchade en stund i solen tillsammans med Lotta som också var mycket nöjd med sin insats.

Nästan framme

Sara och Lotta - trötta men nöjda!

Stor skillnad mot förra året då jag sprang med en snabbare grupp och fick ligga och pressa rätt hårt i en snittfart på 6:20, på mycket mer slitna och ömma ben. I år var snittet 6:48 min/km (effektiv löptid) och det var betydligt bekvämare. Körde med mina nya DS Trainers, de funkade bra men kommer bli ännu bättre när jag sprungit in dem mer.

Jag funderade ett tag på att vara med på yogan på stranden på eftermiddagen, men långpassutmattningen tog överhanden. Erik körde dock yoga, och paparazzi-Sara tog bilder från terassen.

Yoga på Playa-plankan

Själv sov jag en halvtimme efter lunchen och satt sen på Nox och internettade tills det var dags för middag med TSM – som precis som förra året var en trevlig tillställning men att servera 60 personer utan fast meny är ju alltid en utmaning för en restaurang.

Anders Szalkai hälsar oss välkomna

Erik valde haklappsmat även detta år...

...medan jag slapp steka min köttbit själv

På hemväg - mätta, trötta och lite snurriga...