Så nu är den första Training Camp-veckan slut, och den andra i full gång - tiden går fort när man har roligt. Själv har jag dock haft något av en svacka det senaste dygnet, både mentalt och fysiskt. Jag saknar verkligen TSM-ledarna med Anders Szalkai i spetsen, för även om Runner's World-gänget också är bra på löpträning så har de inte riktigt samma trivsamma och amatörvänliga framtoning (hittills i alla fall – men jag lovar att ge dem en ärlig chans innan jag fäller den slutgiltiga domen...). Jag saknar även flera av de trevliga och högst speciella Friskis-ledarna från förra veckan. Men, flera av dem träffade jag redan förra året och de som är här den här veckan är helt nya för mig, så det är inte heller en rättvis jämförelse. Sen är det såklart också trist att trevliga vänner och bekanta har åkt hem, även om det såklart kommit andra hit den här veckan som jag inte träffat på länge och som förgyller tillvaron.
Till råga på allt känner jag mig allmänt sliten i kroppen och lite irriterad i luftrören och halsen. Hoppas på att det inte blir nåt av det, vore synd att bli krasslig mitt i träningslägret. Fick dessutom lite ont i benhinnorna efter gårdagens eftermiddagsjogg på 5 km, borde väl inte sprungit alls egentligen (tredje dagen i rad med löpning, i strid mot planen) men det blev ju så fint väder efter att ha regnat hela förmiddagen...
Sådärja, nu har jag klagat färdigt! :D
Något som var riktigt intressant och gav mig en rejäl knuff i rätt ”sluta-tjura-och-lev-istället”-riktning var Markus Torgebys föreläsning igår kväll. Det var en artikel om honom i Runner's World för nåt år sedan, som jag läste med viss fascination, men jag hade annars inte hört så mycket om honom. För att göra en lång historia kort så har han på olika sätt utmanat sig själv och gällande samhällsnormer och konventioner genom att bland annat bo och träna med löpare i Tanzania i ett halvår (han vägde enligt egen utsago 50 kg och var rätt sliten och krasslig när han kom hem igen), gå på skidor med pulka längs hela svenska fjällkedjan, samt som 20-åring flytta ut i de jämtländska skogarna för att bo ensam i en kåta i fyra år, med daglig skid- och/eller löpträning på programmet.
Han betonade att han inte alls är fanatisk - det är klart att han utnyttjat moderna bekvämligheter när han haft tillgång till dem, och han anpassar sitt boende och liv efter rådande situation som t.ex. nu när han och familjen flyttat från stugan på fäbodvallen tillbaka till Öckerö (där Markus vuxit upp) eftersom hans fru fått ett intressant jobb på Volvo. Men han har funnit en slags tillfredsställelse i att få fokusera på människans basbehov (mat, sömn, skydd från väder och vind osv.), och att känna efter vad som händer med kroppen och psyket om man ställer sig utanför det ständigt ”uppkopplade” liv som så många av oss lever idag. För att kunna ta reda på vad man egentligen själv vill med sitt liv, och höra sina alldeles egna tankar, så hjälper det att skala bort det brus som ständigt omger oss - om än tillfälligt.
En annan aspekt som han framhöll att han uppskattat med de ”äventyr” han valt att genomföra är förekomsten av situationer där ett felaktigt val eller dålig prioritering kan innebära skillnad mellan liv och död, som kontrast till vår på många sätt så skyddade tillvaro i det moderna samhället. Markus var dock noga med att påpeka att detta var hans eget livsval och syn på tillvaron, inte rätt eller fel ur ett generellt perspektiv.
Även om jag inte själv skulle göra samma val för att nå en liknande effekt och eftertanke, så tycker jag att det var otroligt fascinerande att höra hans berättelse och öppenhjärtiga förklaringar till varför han levt som han gjort. Läs mer om Markus Torgeby här, bland annat hans krönikor i tidningen Åre Idag. Han är även med och ordnar "Svenska Löparläger" i bl.a. fjällen, som säkert är en härlig upplevelse.
Och jag hoppas att en vilodag idag - bara yoga på morgonen och sen softa och skriva blogg/träningsdagbok resten av dan - kommer ha gjort susen, både mentalt och fysiskt, när jag vaknar imorgon bitti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar