2011-12-18: “Team Day!”

Igår var jag lite osäker på ifall jag verkligen skulle köra team-WODen denna söndag, det var ett riktigt tungt pass förra veckan vilket gjorde att jag var riktigt sliten efter måndagens pass och därför knappt kunde släpa mig runt 5 km-slingan i Ursvik tillsammans med Sofia. Jag hade därför nån slags idé om att jag denna vecka istället skulle köra CrossFit på måndag och tisdag, och då förhoppningsvis ha lättare att springa en sväng på tisdagsmorgonen.

Men igår sa Pia att hon tänkte vara med och träna på söndagen, och vi var ju ett bra matchat team senast. Dessutom ville jag helst inte boka av med för kort varsel. Så jag bestämde mig för att köra i alla fall och hoppades på ett hyfsat snällt pass.

Vi värmde upp med bland annat fyra minuter av Cindy (amrap av 5 pullups, 10 pushups, 15 squats) men med två burpees on the minute. Svettigt.

Relativt förra veckan var själva WODen inte lika hård, men allt blir vad man gör det till och jag borde lärt mig vid det här laget att jag inte kan “ta det lugnt” i CrossFit-sammanhang. Särskilt inte när min lagkamrat får lida för det - vilket var hela grejen med dagens WOD där man turades om att göra en “dynamisk” övning medan den andra i laget gjorde en “statisk” släkting till densamma:

• 60 Pushpress (10 i taget sedan byta med den andra, vi körde på 20 kg) / Handstand hold (jag skalade detta med fötterna på en 60 cm låda)
• 60 Pullups (10 i taget, vi skalade med jumping pullups från 50 cm låda) / Static hold (dvs. bara hänga från stången med raka armar)
• 60 Situps (10 i taget, med abmat) / Hollow hold (liggandes på golvet)
• 60 Sprints (10 i taget, toucha golvet med handen vid vändning) / Hold squat 90 grader

Och så den lilla extra kryddan: Om den som gjorde den statiska övningen var tvungen att avbryta medan den andra fortfarande höll på med sina tio reps, så var man tvungen att börja om från början på de tio repsen. Tjohoo! Ett sanslöst effektivt sätt att klara mer än man tror man kan, för man vill ju absolut inte att kompisen ska behöva jobba extra mycket.

Team Day!

Jag var väldigt glad att vi valde att köra pushpress med bara 20 kg, för mitt sista set om 10 kändes som om det tog jättelång tid. Pia var dock grym på handstand hold. Jag hade svårt att hålla min sista handstand hold trots att jag skalade med fötterna på lådan, men det gick trots att armarna skakade betänkligt.

Pull-ups försökte jag göra “lagom” jobbiga (alltid svårt när man kör jumping, är upp till ens eget samvete) men jag tror att det blev bra. Hänga i stången var riktigt jobbigt för greppet/underarmarna och mot slutet gjorde det även ont i själva huden på händerna (har man “trampdynor” på händerna? I så fall var det där det kändes mest). Men det gick ju det också.

Situps är relativt lätt för mig och gick fort, värre med hollow hold där jag inte kan ha ländryggen i golvet om jag inte har armar och ben rätt högt upp. Kanske borde jag ha bett om “dispens” från att försöka ha dem så nära golvet som möjligt, för nu blev det mer jobbigt för ryggen och mindre för magen än det kanske borde ha varit. Tänkte ett tag att jag inte skulle orka hålla men på nåt sätt blev det bättre de sista par omgångarna, och Pia var också snabb på situpsen.

Av någon anledning trodde jag när jag såg WODen att sista delen - sprints och hold squat - skulle vara enklast, jag menar hur svårt kan det vara att springa fram och tillbaka några gånger och sen sitta på huk? Vad jag inte tänkte på var att om man precis har sprungit 10 x 10 (?) meter, och böjt sig ner varje vändning för att sätta handen i marken, så är låren inte helt förtjusta när det är dags att squat:a med 90 graders vinkel mellan lår och underben. En sak som Coach Kalle nämnde innan vi körde igång var att man kunde vara lite taktisk på så sätt att om den som skulle köra den statiska övningen kände att de behövde en kort vila för att sen kunna hålla hela vägen, så var det smartare att ta en snabb återhämtningspaus istället för att chansa och riskera att få repetera reps. Detta hade vi inte behövt fundera så mycket på under de andra övningarna, men under detta sista block fick jag faktiskt stå och skaka liv i benen ett litet tag innan min andra squat-omgång.

I efterhand önskar jag att jag varit smart nog att ta mig den tiden att få bort lite mjölksyra även inför tredje och sista squat-omgången, som också var det allra sista för oss i WODen. Men vi skulle bli sist klara och de andra stod och hejade på oss, och jag ville mest bara få skiten överstökad. Jag vet inte hur lång (kort) tid det tog för Pia att springa sina tio sista vändor men det var inte kul att vara mina ben just då. Måste dock erkänna att det har sina fördelar att fortfarande vara ganska osmidig i bottenläget i squaten, för jag kunde avlasta låren en liten liten aning emellanåt genom att sjunka något djupare (utan att sätta mig ner helt mot underbenen, jag lovar...) och låta mina alltför tajta hamstrings, vader och fotleder ta åtminstone en del av belastningen. Trots detta kändes det som om framsida lår skulle brinna upp och jag ville bara lägga mig ner och gråta, men eftersom jag visste att Pia sprang så fort hon orkade och folk dessutom ropade en massa peppande saker så var det aldrig ett alternativ att ge upp. Efter vad som kändes som en evighet (säkert betydligt mindre än en minut) var Pia klar med sina sprints, och jag ramlade ihop i en utmattad liten hög och låg och bara andades en stund medan kroppen gjorde sitt bästa för att få bort mjölksyran.

Glömde kolla vad tiden var när vi var klara, men det var nog minst 15 minuter i alla fall, förmodligen mer.

Efter en stunds foamrolling, lite stretch och en Gainomax var jag fortfarande rätt skakig. Men det gick över det också - kul och bra pass, allt som allt. What doesn’t kill you makes you stronger, och man lär sig alltid något. Förhoppningsvis.