Dagens (obekväma?) sanning: “Vi blir vad vi gör”

Rolig lektion igår på Solna Ridskola, vi fick hoppa lite och det händer ju inte alltför ofta. Finaste Aramis var glad och pigg och det är så häftigt när han blir lite laddad men ändå är uppmärksam och lydig - härliga häst! Jag har aldrig kört någon Ferrari och jag kan inte mycket om bilar, men kan nog tänka mig att det är ungefär samma skillnad mellan en sådan och våran Toyota Auris som mellan Aramis och en “vanlig” ridskolehäst. Har nog lärt mig mer på det år som jag ridit Aramis en gång i veckan än under tre år dessförinnan.

Men, över till huvudämnet för dagens blogginlägg:

Ikväll är det ju äntligen dags igen för ett besök på CrossFit Solid, och trots att jag verkligen ser fram emot detta var min första reaktion när dagens wod publicerades något i stil med: “Nej.....inte en massa handstående....jag är ju helt overkligt dålig på det...alla andra är bättre än mig...usch vad pinsamt det kommer vara...” Skärpning!! Det är ju precis så jag inte ska tänka, och ytterst lite av det är sant annat än i mitt eget huvud. Om jag nu är usel på handstående så är det ju just det jag behöver öva på, och förbättringspotentialen för något man är riktigt dålig på är dessutom enorm. Och, om jag bara gör det aningens bättre eller i alla fall försöker lite mer än senast så är det skitsamma om jag är sämre än nån annan, och då har jag naturligtvis ingen anledning att skämmas heller.

“Vi blir vad vi gör”, som Felix (personlig tränare och CrossFit-coach/atlet) påpekade i ett tänkvärt blogginlägg häromdagen.

På ett rationellt plan förstår jag såklart detta. Ändå blir det varje gång samma kamp för att överrösta perfektionisten inom mig, som protesterar vilt över att behöva försöka göra något som jag inte behärskar i den utsträckning jag skulle önska. Detta trots att jag vet att jag inte kommer “misslyckas” (varken i mina eller andras ögon) så länge jag gör så gott jag kan och inte av gammal vana, bekvämlighet eller rädsla stannar i komfortzonen.

Det är väl så att CrossFit, liksom livet i stort, innebär olika utmaningar för olika personer - såväl fysiskt som psykiskt. Jag har t.ex. hyfsat lätt för att mentalt uthärda hög intensitet i träningspassen, även om mjölksyran och jag nog skulle kunna bli ännu bättre kompisar. Desto svårare att acceptera att behöva stå ut med - eller ännu hellre tycka om! - att göra sånt jag anser mig vara dålig på eller är obekväm med, med målsättning att bli bättre. Och...att det faktiskt inte bara är okej utan även fullt normalt att inte kunna allt med en gång...

I detta avseende är jag därför väldigt tacksam över att få träna med - och för - så härliga och inspirerande människor som på CrossFit Solid. Det gör det så mycket lättare att komma till boxen med glädje och (nervös) förväntan trots viss initial wod-ångest, ge järnet utifrån mina egna förutsättningar, vara nöjd med vad jag åstadkommit istället för att grubbla över allt jag inte kunde göra, inte vilja åka hem, och när jag till slut åker hem redan längta till nästa tillfälle. Guld värt, verkligen. Och för varje gång blir den där perfektionisten något mindre högljudd.